Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Livet rullar på…

Det har nu gått flera månader sedan jag besökte Brasilien och ”John of God”. Mycket har förändrats sedan dess. ”Handyman” är numera ett minne blott (men ett lyckligt sådant). Jag tränar Jiujitsu och har t o m köpt dräkt (men det svarta bältet saknades…). Jag försöker lära mig att inte vara så snäll… i alla fall när det gäller kampsporten. Har fortfarande svårt att slänga ner någon i mattan utan att säga förlåt…

Gammal älskare hört av sig… alias ”Toyboy”. Eftersom han bor i Italien känns det lite svårt att återuppta någon relation men kanske en weekend tillsammans, vem vet…

Jag förundras över hur saker och ting utvecklar sig…
Jag köpte en TV-bänk och fick SMS kl 06.00!! i tisdags, från en man jag bara träffat en gång. Han erbjuder sig att hjälpa mig sätta ihop den.

Jag fick gratis massage för drygt 2 veckor sedan och träffade där en medial kvinna. Hon undrade om jag hade några frågor. Tja, jag har inte så många frågor nu för tiden. Vet att livet är vad jag gör det till. Men det klart, nog skulle jag vilja ha tips hur jag fick en bättre andlig kanal*. Jag fick lite tips men det roligaste är att jag några dagar efter fick ett mail – Kurstillfälle, öppna din andliga kanal – med ”John of God”´s närmsta man.
-Var? -I Göteborg.
-En tillfällighet??
-Om jag ska dit? -Klart som korvspad…:)

Livet rullar som sagt på…. ska ta mig i kragen och fortsätta skriva om min resa till Brasilien innan det förbleknar… fast egentligen lever jag hela tiden med minnet av vistelsen där.

*Andlig kanal låter mysko men är egentligen ingenting annat är det vi som vi till dagligdags kallar intuition.

När livet ger dig en citron. Be om socker.

Att bryta barriärer

- Hjälp, jag får inte luft…
Jag har ett par starka händer runt min hals och en person sittande på mig. Nu gäller det…Med några enkla rörelser har jag tagit mig loss greppet.

Jag har börjat träna Jiujitsu. Utmanat mig själv. Nya människor. Nya möten. Nya insikter och lärdomar.
Träningspasset avslutades bl a med 50 armhävningar… du hörde rätt… 50!! Frågan är om jag kommer att kunna röra mig i morgon…

Jag försöker växa genom att våga lite mer, bryta barriärer och bli inspirerad till att anta fler utmaningar i livet.

På fredag kväll har jag bjudit en främmande man på middag. Ibland undrar jag om jag är galen… men inser samtidigt att det är min tillit till att allt ordnar sig som är min styrka och däri ligger också min lycka.

Gränser? Har aldrig sett några. Men jag har hört att de finns i huvudet på vissa människor. (Thor Heyerdahl)

Året som gått

Kära vänner,
Det var länge sedan jag skrev här i min blogg. Jag har haft lite annat att göra… *L*

Nu har snart ytterligare ett år passerat och jag kan bara konstatera att det har varit ett år fyllt av glädje, skratt, sex, dans och underbara vänner. Jag har också förverkligat drömmar och vågat åka själv till Brasilien.

Jag har lovat mig själv att inför 2010 ska jag njuta än mer av mitt singelliv för tids nog sitter man där i soffan igen… Jag ska våga mer, älska mer och uppfylla mina drömmar så att jag lever mitt liv fullt ut. Det viktigaste är att vara sann mot sig själv.

PS. Året börjar bra. Bjudit med en fullständigt främling på nyårsfesten. Vi har aldrig träffats men han såg snygg ut på bild… Mitt motto inför nya året: Vågar man inget så vinner man inget heller.

Gott Nytt År till Er alla.

Vill bara tipsa om att Lustjakt ger bort en julklapp, en gratis sexleksak i varje order. Passa på!!  – Gå till butiken.

 

Fokusera på det du önskar i 17 sekunder och du aktiverar en matchande vibration. Attraktionslagen kommer då att föra fler matchande tankar till dig.

Om du lyckas hålla dina tankar fokuserande på det du önskar i 68 sekunder, är vibrationen kraftfull nog för att manifestation ska kunna ske. Om du regelbundet praktiserar detta så kommer din vibration att expandera och växa i styrka och dina önskningar blir besvarade.

Du får det du tänker på, vare sig du vill ha det eller inte.

Dessa ord kommer från boken ”Be så ska du få”. Kära vänner jag vill bara meddela att önskningar kan ibland uppfyllas snabbt … ruggigt snabbt. Så var försiktiga med vad ni önskar. Jag ville träffa fler män… och vips så kom det en hem till mig i torsdags…. och förslag kommer från höger och vänster… Jag tackar och bugar…

Onsdagen den 7 oktober – dags för operation av andevärlden

Med smått darrande ben begav jag mig till Casa de Dom Inácio, som låg 100 m från mitt hotell. Jag sätter mig snällt i samlingssalen och väntar medan några uppifrån scen ber, sjunger och pratar ett massa obegripligt och begripligt men i mina tankar är jag dock långt borta. De ropar ut att alla som ska opereras ska ställa sig i kö och jag väntar och väntar och slutligen så befinner jag mig på plats i salen, där operationen ska ske. Jag är inte ensam. Vi är säkert hundratals som sitter på rad på bänkar. Jag blir tillsagd att blunda och hålla höger hand på hjärtat, vilket jag givetvis gör. Jag kan inte säga att jag känner någonting medan operationen pågår och någon timme (eller två, tappade tidsuppfattningen) senare befinner jag mig utanför byggnaden på smått darriga ben och tunga ben.

-Håll ögonen öppna. Håll ögonen öppna. (Herrejösses, vad de tjatar. Det klart jag håller ögonen öppna.)
Jag står i kö till att få operationsörter och får tillsägelse att ta taxi de ca 100 meterna till mitt hotell.
-Taxi? Kan jag inte gå?
-Du är nyopererad? Du får inte gå? Håll ögonen öppna.

Först när jag befinner mig på mitt hotellrum och lägger mig på sängen förstår jag vad de menar med att jag inte får stänga ögonen. Jag somnar på stört och sover ett dygn…. till kl 16 dagen därpå. Det enda avbrottet är en tallrik soppa som jag får serverad.

Jag känner mig pigg efter att ha sovit ett dygn och går för att äta middag på hotellet. Kl 19.30, alltså bara 3,5 timme senare är jag tillbaka i sängen och orkar inte ens borsta tänderna. Sover till morgonen därpå… Vad händer??

Fortsättning följer.

Vill du göra något med ditt liv, gör det redan idag, för imorgon har ytterligare en dag gått.

Tänkvärda ord

Du har den relation du anser dig vara värd.

Jag kan till och med påstå att vi gör våra val och lever våra liv utifrån vad vi anser oss vara värda. Tänk på det!

Nu jäklar…

Skulle egentligen ha skrivit om min operation/behandling som jag fick i Brasilien för länge sedan men det har kommit lite saker emellan (som alltid när det gäller mig…). Jag får skjuta på det lite till för nu ska ni få höra…

Ni vet säkert att jag har träffat ”Handyman” från och till under ganska lång tid nu. Jag har varit ganska tillfreds med detta men nu börjar jag tycka att vårt förhållande är ganska enkelriktat – dvs jag ger och han får. Jag har verkligen inte skilt mig för att träffa en man som inte uppskattar mig till fullo (ok, självförtroendet är det inget fel på…). Sagt och gjort…. bild sattes in på en nätdejting sida för att hitta ”drömprinsen” eller i alla fall en man som njuter av att vara i mitt sällskap och jag av hans. Nu är jag eld och lågor…. fick hur många mail som helst… Hm, en 28-åring… vad sjutton vill han?? (hm, skulle kanske inte haft läderklänningen på…)

En sak till… Har inte haft sex på 39 dagar!! pga de behandlingar jag fick i Brasilien. Måste vänta till den 17 november. Fattar ni? Får inte ens göra det själv… Börjar känna mig sjuk och håglös…

Oj, oj det här bådar inte gott för de stackarna som vågar träffa mig efter den 17:e… Fortsättning följer.

Kram Procrastina

Jag har nu börjat landa efter min resa till Brasilien, Abadiânia, där jag besökte ”John of God”. Här kommer min berättelse…

-Ska du…?
-Ja, ska du också…?
-Ja.

Vi drogs till varandra redan på Arlanda flygplats och vi fann varandra direkt. Hon skulle liksom jag åka på denna spännande resa. Vi talade samma språk hon och jag. Vi förstod varandra utan förklaringar och vi hade samma vidsynta synsätt. Vi kom att bli varandras följeslagare under två veckor.

Vi landande i Brasilien på min födelsedag den 5 oktober och genast när vi kom fram kände jag att det var något speciellt med denna plats. Det var otroligt fridfullt och det var nästan som om ljuset var annorlunda. (Mycket konstigt). ”John of God” var i New York och Casa de Dom Inácio var ganska öde. Jag kunde sitta i den vackra parken och bara insupa den fridfulla atmosfären.

Det var mycket fattigt i byn och vi besökte ett soppkök, som drevs av volontärer och genom donationer. Vi fick komma in i det rum som ”John of God” brukade vistas i när han besökte stället. Det var en vackert rum och atmosfären var oerhört fridfull där. Föreståndarinnan berättade att hennes mor för två år sedan var obotligt sjuk i cancer men att hon blivit botad av ”John of God”. Hon sa att det minsta hon kunde göra var att arbeta ideellt för att visa sin tacksamhet. Hon grät när hon berättade om sin mor och det gjorde vi alla som lyssnade också. (Nu började jag bli ännu mer nyfiken att få träffa honom).

Onsdag den 7 okt
Jag vaknar en timme innan väckarklockan ringer och är förväntansfull för idag ska jag få träffa ”John of God”. Jag tar på mig vita kläder enligt de rekommendationer jag fått, äter frukost och går de 100 m till Casa de Dom Inácio, stället dit miljontals människor världen över kommer för att bli botade från alla slags sjukdomar. Vi är några hundratals människor som denna morgon samlas. Under tystnad väntar vi på vår tur.

Först kommer jag in i ett rum där ett antal människor sitter i djup meditation för att höja energinivån i rummet men också för att de under meditationen får hjälp från andevärlden med att påbörja sin läkningsprocess. Det är av yttersta vikt att de som mediterar håller ögonen slutna hela tiden så att inte energinivån sänks och därmed påverka de behandlingar som sker i rummen.

När det blir min tur att möta ”John of God” så har jag med mig en lapp, där det står vad jag vill ha åtgärdat på portugisiska. Jag har inga stora problem men när jag nu har möjlighet att få bli av med min psoriasis och kanske få en bättre syn, så klart det hade varit bra. Jag hinner nästan inte komma fram till honom när han tittar rätt igenom mig och säger kort och koncist… Operation om två timmar. Hjärtat flyger upp i halsgropen… Operation?? -JAG. Jag visas in i ett rum, där jag får sitta några minuter. Jag har ingen aning varför men får höra i efterhand att andevärlden gjort en ”skanning” för att se vad som behövde åtgärdas. Jag går till hotellrummet och förbereder mig mentalt inför operationen eller rättare sagt jag ligger på sängen och säger för mig själv… det är inte sant… det är inte sant… andevärlden ska operera mig. Gör det ont???

Lite info
Casa de Dom Inácio grundades av Medium João Teixeria de Farias, känd runt om i världen som John of God, som en plats där kan kunde utföra sitt spiritisktiska healinguppdrag. João anses vara en av de mest kraftfulla transmedium* som lever idag och genom honom hjälper olika entiteter** alla de människor som kommer dit. Han har själv ingen medicinsk utbildning utan lånar ut sin kropp till över trettio av dessa andliga helare varav en del i sina tidigare fysiska liv varit framstående läkare, teologer, kirurger, healers och liknande.

*Transmedium – lånar ut sin kropp till andliga väsen och är inte själv medveten om vad som händer under tiden
**Entitet – andligt väsen

Del 2 – operationen – kommer inom kort. Tills dess får ni ha det så bra.

Kram Procrastina

Hemkommen

Jag är just hemkommen från min resa till Brasilien, där jag fått möta ”John of God”.

-Hur ska jag kunna berätta? Hur kan jag få folk att förstå det jag har fått se och uppleva?
-Svaret är: Det går inte.

Jag försöker just nu själv smälta det jag fått vara med om. De flesta har en ganska klar bild hur verkligheten ser ut och vad som är möjligt. I Abadiânia raseras denna föreställningsvärld och du blir medveten om att det finns en annan verklighet. En verklighet som normalt inte kan ses med blotta ögat men som trots detta är fullt verklig. Det jag pratar om är andevärlden. Denna plats på jorden kan kallas en ”andlig flygplats”, en slags sambandscentral mellan den ”verkliga världen” och andevärlden.

Under två tillfällen fick jag operationer/behandlingar utförda av andevärlden. Mina bekymmer är små, mycket små. Mitt huvudsakliga skäl till resan var att jag ville vidga mitt synsätt om vad som är möjligt (och jag sprängde gränsen…).

Innan vi åkte hem diskuterade vi deltagarna på resan vad vi skulle säga när vi kom hem. De flesta skulle hålla tyst. (Vem vill bli betraktad som tokig…). Jag kan naturligtvis inte vara tyst så jag kommer både skriva och berätta om min upplevelse (men inte idag… fortfarande trött efter den långa resan).

Kram
Procrastina

Äldre inlägg »