Jag har nu börjat landa efter min resa till Brasilien, Abadiânia, där jag besökte ”John of God”. Här kommer min berättelse…

-Ska du…?
-Ja, ska du också…?
-Ja.

Vi drogs till varandra redan på Arlanda flygplats och vi fann varandra direkt. Hon skulle liksom jag åka på denna spännande resa. Vi talade samma språk hon och jag. Vi förstod varandra utan förklaringar och vi hade samma vidsynta synsätt. Vi kom att bli varandras följeslagare under två veckor.

Vi landande i Brasilien på min födelsedag den 5 oktober och genast när vi kom fram kände jag att det var något speciellt med denna plats. Det var otroligt fridfullt och det var nästan som om ljuset var annorlunda. (Mycket konstigt). ”John of God” var i New York och Casa de Dom Inácio var ganska öde. Jag kunde sitta i den vackra parken och bara insupa den fridfulla atmosfären.

Det var mycket fattigt i byn och vi besökte ett soppkök, som drevs av volontärer och genom donationer. Vi fick komma in i det rum som ”John of God” brukade vistas i när han besökte stället. Det var en vackert rum och atmosfären var oerhört fridfull där. Föreståndarinnan berättade att hennes mor för två år sedan var obotligt sjuk i cancer men att hon blivit botad av ”John of God”. Hon sa att det minsta hon kunde göra var att arbeta ideellt för att visa sin tacksamhet. Hon grät när hon berättade om sin mor och det gjorde vi alla som lyssnade också. (Nu började jag bli ännu mer nyfiken att få träffa honom).

Onsdag den 7 okt
Jag vaknar en timme innan väckarklockan ringer och är förväntansfull för idag ska jag få träffa ”John of God”. Jag tar på mig vita kläder enligt de rekommendationer jag fått, äter frukost och går de 100 m till Casa de Dom Inácio, stället dit miljontals människor världen över kommer för att bli botade från alla slags sjukdomar. Vi är några hundratals människor som denna morgon samlas. Under tystnad väntar vi på vår tur.

Först kommer jag in i ett rum där ett antal människor sitter i djup meditation för att höja energinivån i rummet men också för att de under meditationen får hjälp från andevärlden med att påbörja sin läkningsprocess. Det är av yttersta vikt att de som mediterar håller ögonen slutna hela tiden så att inte energinivån sänks och därmed påverka de behandlingar som sker i rummen.

När det blir min tur att möta ”John of God” så har jag med mig en lapp, där det står vad jag vill ha åtgärdat på portugisiska. Jag har inga stora problem men när jag nu har möjlighet att få bli av med min psoriasis och kanske få en bättre syn, så klart det hade varit bra. Jag hinner nästan inte komma fram till honom när han tittar rätt igenom mig och säger kort och koncist… Operation om två timmar. Hjärtat flyger upp i halsgropen… Operation?? -JAG. Jag visas in i ett rum, där jag får sitta några minuter. Jag har ingen aning varför men får höra i efterhand att andevärlden gjort en ”skanning” för att se vad som behövde åtgärdas. Jag går till hotellrummet och förbereder mig mentalt inför operationen eller rättare sagt jag ligger på sängen och säger för mig själv… det är inte sant… det är inte sant… andevärlden ska operera mig. Gör det ont???

Lite info
Casa de Dom Inácio grundades av Medium João Teixeria de Farias, känd runt om i världen som John of God, som en plats där kan kunde utföra sitt spiritisktiska healinguppdrag. João anses vara en av de mest kraftfulla transmedium* som lever idag och genom honom hjälper olika entiteter** alla de människor som kommer dit. Han har själv ingen medicinsk utbildning utan lånar ut sin kropp till över trettio av dessa andliga helare varav en del i sina tidigare fysiska liv varit framstående läkare, teologer, kirurger, healers och liknande.

*Transmedium – lånar ut sin kropp till andliga väsen och är inte själv medveten om vad som händer under tiden
**Entitet – andligt väsen

Del 2 – operationen – kommer inom kort. Tills dess får ni ha det så bra.

Kram Procrastina

Jag är just hemkommen från min resa till Brasilien, där jag fått möta ”John of God”.

-Hur ska jag kunna berätta? Hur kan jag få folk att förstå det jag har fått se och uppleva?
-Svaret är: Det går inte.

Jag försöker just nu själv smälta det jag fått vara med om. De flesta har en ganska klar bild hur verkligheten ser ut och vad som är möjligt. I Abadiânia raseras denna föreställningsvärld och du blir medveten om att det finns en annan verklighet. En verklighet som normalt inte kan ses med blotta ögat men som trots detta är fullt verklig. Det jag pratar om är andevärlden. Denna plats på jorden kan kallas en ”andlig flygplats”, en slags sambandscentral mellan den ”verkliga världen” och andevärlden.

Under två tillfällen fick jag operationer/behandlingar utförda av andevärlden. Mina bekymmer är små, mycket små. Mitt huvudsakliga skäl till resan var att jag ville vidga mitt synsätt om vad som är möjligt (och jag sprängde gränsen…).

Innan vi åkte hem diskuterade vi deltagarna på resan vad vi skulle säga när vi kom hem. De flesta skulle hålla tyst. (Vem vill bli betraktad som tokig…). Jag kan naturligtvis inte vara tyst så jag kommer både skriva och berätta om min upplevelse (men inte idag… fortfarande trött efter den långa resan).

Kram
Procrastina

Om texten ser lite konstig ut sa beror det pa att jag ar i Brasilien och besoker ”John of God”.  Det ar en helt osannolik plats och jag ar mycket omtumlad och kommer sakert inte att att kunna skriva sa mycket harifran som jag hoppats utan far vanta tills jag kommit hem.

Jag har egentligen inga storre bekymmer med min syn men armarna borjar kannas lite korta ibland… Det ar inte helt omojligt att jag kommer fa en ogonoperation (utford av andlig lakare). Jag vet om det later konstigt i dina oron och jag kommer att beratta mer senare. Om jag inte skriver pa en vecka sa beror det pa att jag inte far anstranga ogonen och vare sig lasa eller skriva, ha solglasogon, inte vistas i solen och dessutom inte ha sex pa 40 dagar… Men blir synen perfekt kan det vara vart detta.

Kram Procrastina

Resväskan är fullpackad (och jag som inte skulle ha med mig så mycket…) med vita kläder.
-Visste du att vit färg har en högre frekvens och att det då är lättare för andevärlden att nå oss, då deras frekvensnivå är hög (snabb)? - Nä, jag tänkte väl det… knappast något man brukar fundera över precis…

Jag har läst lite fallbeskrivningar från personer som tidigare besökt ”John of God”. Är bara en bråkdel av det som skrivs sant så är det ändå ganska ofattbart. Jar är nu redo att möte äventyret i Brasilien.

Nu börjar jag få resfeber…
Mycket att göra innan jag åker iväg, med både jobb och med all förberedelse inför resan. Skönt att få en lugn dag i Stockholm innan avresan så jag hinner lugna ner mig och förbereda mig lite mentalt. En datakonsult besökte jobbet idag och han frågade mig vad jag skulle göra i Brasilien. Tja, vad säger man… Ska besöka ett healingcenter, där läkare från andevärlden opererar… Faktum är att jag svarade fullständigt uppriktigt. Jag ger numera fullständigt tusan i vad folk tycker. Jag orkar heller inte alltid förklara eller ta hänsyn till folks rädslor inför det okända.

Det går åt så mycket kraft och energi utav mig att försöka förklara någonting som de redan på förhand har bestämt sig för att det inte är sant så jag ger mig sällan in i några diskussioner. Men däremot så står jag för min åsikt om någon frågar.

Faktum är att jag redan nu börjar känna av att min resa till Brasilien kommer att förändra mycket för mig personligen.

Det spelar ingen roll vad han gör, han kommer ändå aldrig att lyckas med något. (Sagt av Albert Einsteins lärare till Alberts far)

Idag har jag liksom många andra söndagar suttit med på en medial demonstration. (Vissa sitter i styrelse för företag, andra i mediala föreningar…som jag t ex. Hm, jag ska alltid utmärka mig…). För mig är det numera inget konstigt att ha en kommunikation med andevärlden men jag kan förstå att de personer som anser det vara omöjligt att de tycker detta är mycket konstigt.

Min mormor och morfar tar ofta kontakt med mig och det gjorde de även idag. Min morfar berättade även (via mediumet) sådana saker som bara jag visste och som hade inträffat precis innan jag skulle gå dit. Dessutom fick jag en liten hint av morfar att han varit med mig när jag träffade  ”Handyman” sist gång. -Åhhh, vissa saker vill man bara inte veta…. Det finns tillfällen när man vill vara privat…

Han tyckte också det är roligt att vi kunnat fortsätta vår kommunikation trots att han gått över. -Älskade morfar, det tycker jag med…

-Ibland funderar jag på hur den man som vill leva tillsammans med mig ska vara skapt… Han måste defintivt vara vidsynt i sin tanke, inte vara rädd för det okända och dessutom finna sig i att vara testperson för sexleksaker och diverse massagetekniker…. Ok, det kanske låter rätt bra. Men tro mig, det kräver sin man… Alla fixar inte att ha en flickvän som befinner sig utanför ”mallen”. Jag vet.

Liten fotnot: Nästa helg åker jag till Brasilien men det hinns med ett stopp i Stockholm först. Ett ödets nyck… mina kärlekshistorier har varit få men tre av dem bor i Stockholm…

Upphör aldrig att förvånas på vilket sätt precis RÄTT böcker kommer i min väg. Återigen har jag fått en bok i min hand som ger mig svar på mina aldrig sinade frågor. Denna bok stod bara och väntade på mig på ett gåvobord. (Vilken härlig gåva, tack!)

Har du läst historien om kolgruveolyckan i Tyskland?
”En liten grupp gruvarbetare blev instängda under jord efter ett kraftigt ras. De insåg att luften i gruvschaktet bara skulle räcka ett visst antal timmar. Det visade sig att det bara var en av dem som hade armbandsur på sig, och han började ropa ut tiden medan männen ängsligt väntade på räddning. För att inge de andra hop gav han inte rätt tid, utan ropade ut en timme när två timmar faktiskt hade passerat. Sex dagar senare fann räddningsmanskapet de instängda gruvarbetarna; förbluffande nog var alla vid liv med ett enda undantag – mannen som burit armbandsuret.”

Visste du att tid egentligen inte existerar utan det är bara en rörelse framåt. Den kan också upplevas olika lång beroende på individ och upplevelse (för visst går tiden snabbare när man har kul…). Man kan kalla det att alla har en ”personlig tidsupplevelse”. Och om du t ex skulle tillbringa några år i rymden så skulle du inte åldras lika snabbt som om du befunnit dig på jorden, för rörelsen har saktats ner.

Om tid inte existerar skulle det också innebära att dåtid, nutid och framtid existerar samtidigt i ett enda NU. (Tänk horisontellt istället för en vågrätt linje framåt). Om detta påstående är sant. Vad skulle då kunna vara möjligt? Kan vi påverka tiden?
-Du kanske aldrig har funderat i dessa banor (vem sjutton gör det förutom jag…) men om du är intresserad så ska jag berätta osannolika historier ur verkligheten. (Hm, jag gör det nog vare sig du vill eller inte).

Om vi går utanför vetenskapens begränsade världssyn, kan vi hitta förklaringar.

-Det är viktigast att JAG mår bra. (Om inte jag är den viktigaste personen i mitt liv… ja, vem är det då?)
Tänk vad jag har fått försvara detta påstående genom åren. Men jag har alltid hävdat att om jag ser till att jag mår bra, då kommer också automatisk mina nära och kära att må bra. Naturligtvis gäller även det omvända förhållandet.

Nu har jag även fått bildbevis på mitt påstående. På bilder tagna av vår energikropp, så ser man tydligt hur vi påverkas av varandras energier. Jag tror också att vi påverkas än mer när vi har känslomässiga band emellan oss. Om t ex en närstående skäller på dig så blir du mer ledsen och berörd än om det är en främling.

Nu förstår jag än bättre hur illa tilltygade vi blir när vi vistas i en miljö där vi inte får fullt utlopp att vara oss själva. Om vi möts av sarkasm, ogillande och mycket negativet så blir det en obalans i  vår energikropp. Tyvärr kan detta också ligga till grund för många sjukdomar och psykisk ohälsa. Detta är oftast inget vi är medvetna om men om vi är i kontakt med våra känslor kan vi lättare ”mota Olle i grind” och skrida till handling. Det kanske handlar om att du ska förändra någonting i ditt liv så att du blir mer sann mot dig själv.

Betänk också att det du ser och hör kanske inte alltid stämmer överens med vad en person sänder ut i form av tankar och känslor. Du har säkert upplevt det många gånger att du inte gillar en person trots att du inte riktigt kan säga vad det är som är fel.

Själv har jag gjort många radikala förändringar på senare år för att bli mer ärlig och sann mot mig själv. Leva min dröm. Jag älskar mina barn och är tacksam för åren med idylliskt familjeliv och god materiell standard men det var aldrig nog för mig. De flesta tror att meningen med livet är att betala husamortering, jobba, skaffa barn och sedan dö (typ…) men det är mer… så mycket mer.

Ett leende kostar mindre än elektriskt ljus och ändå lyser det upp mer i ett hem.

I helgen fick jag tillfälle att gå på ett föredrag som hette Frekvensterapi. -Hm, något för mig. Lät spännande.

När jag kom dit var jag den enda besökaren (?? – det kom en till lite senare), vilket innebar att jag fick en personlig och högst intressant föreläsning i ämnet. Jag fick också en avancerad dataanalys hur mycket belastning i kroppen jag hade i form av parasiter, svamp, virus, bakterier, plack och andra trevliga saker. Dessa är tyvärr orsaken till många av våra sjukdomar. Som tur är så hade jag en väldigt låg belastning men…. det jag hade mest av var mögel. (Hm, inte nog att man blir äldre man möglar också…). Jag fick även en frekvensbehandling mot detta (utan kostnad). Det var mycket spännande.

-Visste du att nötter, rött vin, pasta, ris, kvisttomater kan innehålla mycket mögel. -Jag hade i alla fall ingen aning.

Det hände en annan lustig sak…
Behövde en resenär till på en resa jag arrangerat. I fredags kom den en inbetalning från en person. Men det konstiga är att hon vare sig anmält sig eller fått faktura/bekräftelse från mig. Ibland händer det underliga saker. Jag har slutat att fundera så mycket. Det lönar sig inte. Det är bara att tacka och ta emot…

Det finns ingenting som är omöjligt. Det kanske bara ter sig omöjligt just för tillfället.

Jag har sällan eller aldrig känt något behov av att kommendera en artikel, men när jag läste svaret från en präst så var jag tvungen att säga min åsikt.

En stackars änka hade en fråga om den närvaro hon känt av sin döde man kunde vara verklig. Prästen svarade att det var hennes egna fantasier och att de döda är utom räckhåll från oss. Detta skulle också vara bäst för båda parter.  Hallå…. vem har sagt att det skulle vara bäst…??

Jag tänkte på hennes döde make som kanske bara ville trösta sin ledsna änka genom att göra henne uppmärksam på att han fanns kvar och meddela att han hade det bra. Tänk själva… han måste ha jublat när han äntligen ”fick kontakt” med henne… tills detta svar kom…

Hur visste prästen att det inte var hans närvaro hon kände? Prästen hade egentligen ingen aning, hon var inte ens där… än mindre fanns det i hennes föreställningsvärld att andevärlden kan ta kontakt med oss och att vi kan ta kontakt med dem. Kommunikationen sker ändå.

Jag svarade hur som helst mycket ödmjukt att jag bara ville göra henne uppmärksam på att det finns många verkligheter och många sanningar. Inget är rätt och inget är fel. Hennes verklighetsuppfattning är naturligtvis präglad inom kristendomens ramar om vad som är möjligt eller inte. Hennes svar var naturligtvis en högst personliga tolkning men hon VET inte om det var önsketänkande eller änkans döde make. Det vet inte jag heller.

Låt sinnet utvidgas tills det kan omfatta mysteriernas storhet, istället för att förminska mysterierna tills de kan rymmas i sinnet.